Golfspelare. Dessa tragiska, utlämnade och ensamma människor. Jag har som restaurangarbetare träffat dessa människor nästan dagligen i fyra år.
I mars, när snön ligger kvar och det är två månader kvar till säsongen börjar för att slå till en boll , kommer de olyckliga, de längtande till golfrestaurangen, dricker en kaffe, äter en muffins och klockan är bara nio på morgonen. Där sitter en person, titta ut genom fönstren och tänker vad? Oftast är personen utan sällskap, de få gånger personen har sällskap talas det om hur illa putten satt där någon gång i oktober.
Eller hur dålig Henrik Stenson var i den och den tävlingen. Ack, ja dessa läktardomare ...
En gång i veckan under senhöst och tidig vår ockuperade "di gamle" vår restaurang för att lyssna till ett ointressant föredrag som inte fick kosta någonting. De kom in vid åttatiden på morgonen och i bästa fall hade de efter skvaller och allmänt gnöl om diverse krämpor, lämnat restaurangen runt halv elva.
Jag hatade de där dagarna. Restaurangpersonalen blev stressad. Bord och stolar skulle ställas tillrätta, ett 60-tal kaffemuggar diskas och eftersom vi öppnade upp för lunch 11.30 hade vi en timme på oss att återställa "gubbevenemanget" till en färdig lunchrestaurang.
Men det fanns ett avtal med golfklubben att de fick utnyttja lokalen under två timmar varje tisdag. Utan kostnad! Bortsett från kaffe och usla frallor...
Det fick de betala för!
Golfrestauranger skiljer sig markant från vanliga restauranger. En golfrestaurang är en väntsal. En väntan på att regn, åska och annat dåligt väder ska passera. En samlingsplats för läktardomare som högljutt kommenterar glada amatörer som råkar missa en putt. Golfrestauranger är i många fall också ett ställe där vem som helst kan ta en kopp kaffe utan att betala. Istället får man veta att det ska skrivas upp på klubben eller den eller den kommittén.
I slutänden visste ingen vem som skrev upp vad. Varje onsdag eftermiddag dök det upp sju-åtta juniormedlemmar som fick fika hur mycket de ville. Och varje onsdag landade summan på runt 300 kronor. En kostnad en golfklubb på ruinens brant villigt tog på sig.
Golfklubbar landet runt är alltså välvilliga. De ställer upp för sin restaurang. Inte alla klubbar, men många. Som klubb är man väldigt mån om sitt rykte om att ha den bästa maten. Idag tycker jag att vi har den bästa maten. Det är vad våra gäster säger.
Men den bästa maten är inte alltid den bästa arbetsmiljön. En dag på en golfrestaurang börjar 08.00 och slutar 19.00. Elva timmars arbetsdag i restaurangmiljö är fruktansvärt slitsamt.
Idag - på en annan golfrestaurang - har jag upptäckt en glädje, entusiasm och vilja att hjälpa restaurangen att bli bäst.
Inga "gubbar" som ockuperar vår restaurang, bara trevliga, jordnära människor som sprider glädje. Inga styrelsebeslut som måste tas, utan ett par-tre personer som satsar allt när något går sönder i köket.
Att tisdagarna kan vara jobbiga än idag beror mer på tillströmningen av ett otal golfspelare som vill ha något i magen. Det är liksom lite tävling just den där dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar